Vissa personer anförtror jag aldrig något.

När jag har provat att lätta på mitt hjärta – kanske trevandes – har de lagt beslag på mina ord, svävat iväg i sina egna tolkningar om mig, och sedan spottat ur sig en analys:

”Du borde verkligen...”
”Innerst inne vill du ju inte...”
”Det är ju för att du är alldeles för... ”
”Ditt beteende kan bara betyda att...”

Sällan känner jag mig så ensam.

Den som ger mig sin analys av mig, är inte närvarande med mig. Den är upptagen med sina tankar om mig. Vilket är nåt helt annat.

Med vissa andra är det annorlunda.

Med dem kan jag visa upp ett virrvarr av ofärdiga tankar, känslor och dömanden. Vad jag än säger, följer de med mig med sin närvaro, lever sig in i mina ord utifrån hur min värld ser ut.

Detta – empati – är något av det mest läkande och tillitsbyggande jag vet. Detta ”själsliga sällskap”, att någon följer med sin samtalspartner där den befinner sig utan att styra, utan att döma, analysera eller dra slutsatser, utan, med enda syftet att låna ut sin närvaro, är ett ovärderligt stöd.

Det skapar ett tryggt rum. Det gör det lättare att titta på rivig självkritik, hitta rätt i ens inre, försonas med sig själv, lära sig, och utvecklas. Det transformerar smärta, dömanden och förvirring till en läkande sorg, klarhet och handlingskraft.

Det är paradoxalt.

De som oreflekterat häver ur sig sina tankar, idéer och slutsatser vill ju förmodligen också bidra till klarhet och handlingskraft. Men istället går de miste om ett tillfälle att ge den andra en ovärderlig gåva. Tilliten blir lidande. Den andra kanske sluter sig.

* * *

Så, hur blir du en bättre lyssnare?

Analyser är inte alltid av ondo. Som annat i en verktygslåda spelar analyser en viktig roll när det gäller att lösa vissa sorters problem. Men nästan aldrig är det ett tillitsskapande bemötande när någon lättar sitt hjärta.

Att lyssna med empati kräver andra verktyg än intellektet. Du kan inte analysera fram empati, lika lite som högupplöst hjärnscanning kan säga något om hur en upplevelse upplevs.

Empati är en slags närvaro. Vissa sätt kan förmedla närvaron när den redan finns, exempelvis empatigissningar (”känner du dig frustrerad för du längtar efter mer stöd?”).

Men att använda vissa ord eller att prata på ett visst sätt är inte det centrala. Du behöver använda ditt väsen för att leva dig in i en annan människas väsen.

För dig som varit omedveten om detta, men vill lära dig, tror jag första steget är att över huvud taget uppmärksamma vad som faktiskt händer när någon anförtror dig någonting.

Testa nästa gång du får chansen. Vart går ditt fokus? Följer du med i den andras verklighet, kan du uppleva världen från den andres perspektiv innan ditt egna inre tar din uppmärksamhet? Kan du gå i dens skor, med allt den kan tänkas se, känna, uppleva?

Eller plockar du ut fragment av vad den säger, tar med dem in i din tankevärld, och fastnar i din analys om den?

Vad händer med relationen när du gör det ena, respektive när du gör det andra?