Det går att ta två personer, eller två grupper, från att uppleva den djupaste av smärta, tillitsbrist, och övertrasserade relationskonton, till genuin försoning.

Inte på ytan, utan på riktigt. Inte med tricks, genvägar, kompromisser. Inte med medelvägar, eller att ena eller andra parten ska göra avkall på sig själv. Inte genom påtvingade ritualer som att ”skaka hand och säg förlåt”, inte genom att släta över vad som gjorts, inte genom att skrämma parterna med konsekvenser om de inte blir sams.

Utan, genom att gå igenom en process där vi successivt – och med den omsorg, varsamhet och takt som situationen kräver – tar oss an de svåraste aspekterna av vad som hänt, sagts och gjorts. Där vi varsamt men helhjärtat stödjer ansvarstagande för tidigare handlingar, utan att påföra skuld. En process där positioner, fiendebilder och försvar transformeras till förmån för ömsesidigt perspektivtagande, förståelse och hopp.

Inte alltid, eller under vilka förutsättningar som helst. Och försoning behöver inte innebära att parterna ska bli vänner, älska varandra, eller återuppta relationen som den kanske varit tidigare. Men förvånansvärt ofta går det att ta relationer igenom ett skifte, när parterna har en egen vilja att prova t.ex. medling.

Jag har sett det hända igen och igen. Varje gång jag ser det blir jag förundrad över hur grundmurad vår kollektiva pessimism kring utsikterna att lösa en konflikt verkar vara.

Tänk vad som vore möjligt, om vi bara visste:

det går!