En vän och jag hade ett dilemma. Jag ville att vi skulle resa, äta ute, och göra saker tillsammans som tenderar att kosta. Men min vän hade inte så stor inkomst, så hon behövde hålla i sina pengar.

Jag erbjöd mig att bjuda på en del av utgifterna när vi umgicks. Men hon tackade nej, för hon var mån om ömsesidigheten.

Även om jag förstod var jag inte nöjd. Skulle vi inte ses och ha det gott, trots att det var så jag helst använde just de pengarna?

För mig handlade det om att möta behov av lek, hänförelse, inspiration. Jag ville inte ge upp på mina behov, och på hur mycket jag hade gillat att möta dem med henne.

Att jag snöat in på att det var med just pengar dessa behov skulle mötas, det var inte heller en slump. En del av mig längtade efter en slags upprättelse efter flera egna med mindre-än-optimal ekonomi.

* * *

Dragkampen fick sin upplösning när vi tittade på våra behov, och brainstormade strategier för att möta dem.

Efter att ha tagit in vad hon verkligen värdesatte – ömsesidighet – sa jag till min vän:

”Jag minns alla gånger jag rest med tidigare vänner, då de bidrog med pengar jag inte hade. Jag minns luncher jag blivit bjuden på, kurser jag fått gå billigare än normalpris, och tillfällen då jag fått av andra, när det var uppenbart att de haft mer resurser än mig.

Jag är så otroligt tacksam för det, och ett sätt att agera på min uppskattning är att skicka gåvan vidare.

Om du tar emot – och kommer ihåg det när du själv har makten, resurser, eller förmågan att bidra till andra – kan du då skicka gåvan vidare till dem, som sätt att hedra ömsesidigheten?”

Min vän behövde inte känna efter särskilt länge och sa ja. Vi kom överens om att dela på kostnader 75:25 istället för 50:50, och hittade på så sätt en större frihet att göra saker ihop, inkl. sådana som kostar pengar.

Vi fick båda det vi ville, men inte genom att någon körde över den andra. Det som hände var istället att vi båda stod upp för varandras behov, men var flexibla med hur, exakt, behoven kunde mötas.

Ömsesidighet kunde då gå från att sitta ihop med strategin “vi betalar lika mycket”, till att mötas genom att vi tog den större bilden i beaktning, bortom henne och mig, bortom där och då.

Vi lärde oss något och jag hoppas också att världen blir lite bättre så.