När jag var barn var världen enkel.

Inte så att jag förstod allt. Inte alls. Men, vuxna verkade veta hur världen fungerade. Alla frågor hade svar, bara jag växte upp skulle allt klarna.

Jag växte upp, men blev besviken. Vuxna hade ju inte en susning om något. De mest bråkade, krigade och betedde sig som barn.

Jag försökte hitta klarhet genom politisk teori, vetenskapsfilosofi, poststrukturalism m.m. Jag lärde mig mycket, men de självklara, orubbliga sanningarna lyste med sin frånvaro. Inte ens att hänge mig åt någon -ism hjälpte. Allt gick ju att ifrågasätta. Världen envisades med att rymma olika perspektiv och synsätt. Å ena sidan, å andra sidan.

Det var först när jag lärde mig NVC som jag hittade till en kvalité av det jag upplevde som barn.

Inte som att det blev en ny -ism att blint tro på. Snarare var det just omfamnandet av komplexitet i världen som jag gillade. Erkännandet av en mångfald av perspektiv från vilka vi kan lära, och hitta nya, kreativa sätt att leva på.

Jag fick tillbaka barndomens upplevelse av enkelhet och optimism, men inte längre baserat på idén att det fanns en sanning. Mer för att jag fick verktyg som hjälpte mig att enklare hantera den komplexitet världen erbjuder.

Det är åtminstone en av sakerna jag gillar med NVC.