En dimension av vuxenutveckling är vår syn på förändring.

I ett skede tror vi kanske att förändring är något intellektuellt.

Vi bestämmer oss för att ändras, och så ändras vi.

Tror vi.

Men ju mer vi utvecklas, desto mer ser vi att det inte räcker.

För att hållbar förändring ska ske, behöver insikter vara integrerade i våra kroppar.

Detta förkroppsligande händer inte i ett svep.

Det är en process.

Ett sätt är genom samtal.

Det som först ser ut som ”slöseri med tid” blir en oas av möjligheter, när vi väl fått syn på att samtalet kan vara själva förändringsmotorn.

Det går långsamt.

Men ändå så mycket snabbare än när vi gång på gång försöker ”bestämma oss” för vem vi vill vara.

Our capacity to express ourselves honestly, vulnerable, authentic, maintain healthy boundaries, etc., is not only a result of our own practice.

Certainly, we can improve it, for instance using Nonviolent Communication (NVC).

But it’s not only up to us.

How easy it is also depends on:

👉 How well our bodies, values and perspectives match the center of gravity of our social setting,
👉 The stage of development of our realtion(s), group, or community
👉 What our formal role is, and many other things.

I was recently reminded of this by a trainer who likened it to organizations having an “immune system”.

We sometimes think that if only we master NVC, we can somehow rise above the limitations posed by the social fabric.

Things I have said or written could be taken in a way that adds to that misconception, I’m afraid.

Sure, we can use our connection skills, and remember that we are free to choose our response no matter what the world throws at us.

But we aren’t free to decide where or how the organizational or societal limts will eventually impede our effectiveness.

Sometimes they do, to the extent that renders our participation pointless. 💔

This goes not only for work places, but certainly also in social movements among allies, or in families who you’d have though would accept its members unconditionally.

This begs the question: you yourself are also part of the social fabric. So what do you do?

Do you act in ways that support multiplicity of views, perspectives, and values? Or do you try to play it safe, acting like a restraining force on who can participate?

What is your capacity to embrace diversity?

How can you expand this capacity, if you notice it's lower than what you’d enjoy?

Whenever you communicate with your team, while simultaneously thinking in terms of “they have to”

• Do something, or

• Do something in a certain way

You risk undermining the agile mindset necessary for maximizing value delivery.

The problem isn’t how you choose to phrase your demands. Adding “please”, or making sure to add a tone of sweetness to your voice will not address the core issue.

It doesn’t even matter if the way you are suggesting actually would be the most helpful one.

As long as you are in a mindset of “how do I get this person to do what I want”, You Will Be An Impediment to Value Delivery.

Why is this?

By trying to convince someone, you communicate to them – so be it subtly – that their views and/or needs are less important than yours.

You therefore risk acting as a gravitational force pulling towards a mindset of either (me)-or (you), right/wrong, thinkers/doers.

By that, transparency, speed, trust is decreased, while cost increases.

You see, everything people do, they do for a reason.

Everything.

This includes them wanting to do something else than what you prefer.

So if you want to support trust, motivation, agility, speed and delivery of value in your team, you never want to “convince” anyone. You want to connect with them, coach them, and process your matters together, making sure both the reasons behind their “no”, as well as the reasons behind what you are wanting them to do are included in the discussion.

At some point in our development of people skills, we may come to the realization that conversations aren’t just simple one-off exchanges or transactions meant to produce pre-determined results.

Instead, we increasingly see them as journeys, or even flows of mini developmental processes.

With this way of seeing, it becomes obvious that the quality of connection between you and others tightly correlates with the quality of real-world outcomes from your interactions.

Knowing this, you can effect servant leadership in a way which increases trust, speed, transparency and team cohesion, while lowering costs and maximizing value delivery.

Do you need help in developing these skills in your team? Schedule a free consultation below and we can process, together, how to do this in your particular case.

We take our world view for granted.

We are identified with our current subjectivity.

By definition, we can’t see our perspective from another perspective.

But… over time, we can.

Try reading diaries you wrote as a kid. You may marvel at the difference between your world view then, compared to now.

You can see how unaware you were of the way in which your consciousness was rudimentary.

When imagining your perspective as a kid, you are making an object out of your previous subjectivity.

You can see it “from outside” so to speak, and its limitations may be obvious.

That’s great.

The problem now, is that this experience can give us the false, yet unconscious identification with the belief that now, now we are, paradigmatically, in the right place. Now, as adults, we have an accurate world view.

Might you be living with this belief?

If you are, let me ask you: if you weren’t fully aware of the limitations of your world view back then… why would your current world view be complete?

By assuming it isn’t, you unlock the following powerful questions:

• What is there to see, that I cannot see with my current paradigm?

• What potentialities does my level of development hold?

• What do I need to do, in order to learn what direction to walk, in order to develop?

You will know when you have grown the moment you see your perspective being split into two: an older one, and a new one.

But be patient. See growth as a life-long journey, not one-off events.

That way, you get to enjoy the ride, not get fixated on the goal.

How I can help

• Take one of my courses

• Hire me as Scrum Master for your product team

• Hire me for resolving conflicts in your organization

• Hire me as your coach

There are two basic paths to choose, when you want to stop procrastinating, change a behaviour, or see yourself get a particular task done.

Path #1: To force yourself

Forcing yourself may be our most common go-to. Paradigmatically, this is related to a compliance mindset based on rules-based, and right- and wrong-thinking. Typical rules might be, for instance:

• I need to apply for a job

• I need to work out

• I should be nice to my children

• I shouldn't eat meat

• I should minimise my phone usage

etc.

The advantage of this way is that it's easy. You don't need the capacity to take much into account. All you do is obey yourself.

But that’s also the downside.

You see, we humans generally yearn to contribute, as long as we perceive it as voluntary.

Demands tend to focus our attention on our longing for autonomy. Musts and oughts can have us instinctively resist, even when we ourselves are the ones doing the demanding.

A compliance mindset doesn’t support us in getting in touch with the purpose of rules. We can push ourselves harder, but our longing for autonomy may activate a proportionately growing amount of resistance.

The body can literally feel heavy.

So what's the alternative?

Path #2: To practice mindfulness with the consequences of your choices

This path more complex, and involves putting yourself in touch with the consequences of your actions. This goes far beyond thinking about them in terms of whether it’s good or bad to do it.

You see, no cognitive knowledge of what’s good/bad, right/wrong etc. ever motivated anyone do anything, unless they also had a heart-felt connection to the consequences of how they acted.

When you have this connection, you don’t need rules. You’ve managed to mobilise your own longing, so obedience is no longer necessary. This makes this path inherently pleasurable. Voilá.

Slow down though, for, this approach also has its difficulties.

Doing the work

One of them is that you need to have or work on developing the willingness, skills and inner capacity to be present with, and accountable for the consequences of your actions, when you’ve acted less than perfect.

Punishments are used with the compliance mindset. So this requires something slightly different.

I want you to really stop, see, hear, and deeply and mindfully take in what consequences your actions had. This will be painful, so you need some skills to transform the inner blaming of yourself to emotional sweet pain – the pain we feel when we are mourning and simultaneously healing.

If you need support to do this, read my post on how to transform an inner discomfort.

What happens when you’re not applying for the jobs you want? How does it feel, for real, when you acted in a way that hurt a loved one? What’s really the problem with you getting stuck in front of the screen late at night? How do you want to eat, knowing how your eating affects animals, nature and the environment?

If you can be mindful with how life was moved, you will find that grief. Don’t confuse grief with overthinking. Overthinking is cognitive, and you feel scared. Grief is embodied, and you feel sweet pain. It’s not dangerous.

You don’t want to remove the grief. Why? Because it’s what helps you learn. The grief puts you in touch with what really matters to you. Next time you’re in a similar situation, the grief will remind you of what you really value.

* * *

Another difficulty with this path is the fact that we always have good reasons not to act.

See, you may judge yourself as lazy, coward, etc., but have you ever actually listened to the what the part of you resisting has been tryig to tell you all along?

Not always is it a longing for autonomy from our own tyranny, that stops us from acting. It can be other things as well. As long as your plan of action doesn’t take those into account, they will act as blockers to getting things done.

For instance: how come you're not applying for jobs? Is there perhaps a longing for protection and dignity, a fear of how you will judge yourself if you are turned down? Or maybe you want to protect your sense of hope that things will work out?

How would it support you to skip the training? What needs are you trying to meet by scolding your kids? And so on.

If you can approach these “blockers” not as blockers but as important parts of you that are longing to be taken into account, if you can offer a safe space form them, meet them with curiosity, chances are you'll learn things you weren’t seeing.

You may need to mourn not having listened closely enough to what these parts of you were trying to say all along. And hopefully, you can end the inner tug-of-war, find inner reconciliation, and a place of integrity out of which you can act with a clear direction.

Ibland får jag frågor om hur hantera specifika situationer.

”Hur får jag X att göra Y?
”Hur svarar jag när någon säger Z?”
”Hur säger jag till A att jag inte vill träffa den?”

Och visst kan jag ge förslag.

Men.

Ibland tror vi att om vi bara visste de rätta orden – och sa dem – så skulle saker hända som vi ville.

Många av de tips som florerar är av den här typen.

“Säg dessa ord så får du X på fall”.
“Så avbryter din dryga kollega”.
“Säg detta för att framstå som kultiverad”, osv.

Vi instrueras också i vad göra med händerna, hur luta huvudet, hur betona orden, osv.

Grundantagandet är: om vi “gör rätt” så lyckas vi socialt. Och jag kan se hur skönt det vore om allt vore så enkelt.

Tyvärr är det inte så enkelt.

Att luta sig mot tumregler kan vara skönt i svåra situationer. Då ger regler bra stöd.

Men i det långa loppet är mellanmänsklig interaktion för komplex för att räkna ut situationer på förhand.

Visst kanske vi tror oss lyckas ibland, genom att gissa rätt på lämpliga ord.

Problemet är att det bara lyckas på ytan. Ingen har roligt eller blir berörd på riktigt när parter interagerar med den ingången. Inga riktiga band skapas så. Detta beror på att kvalitén på den mellanmänskliga förbindelsen – det som NVC:are kallar ”kontakt” – är och förblir låg.

Det är inte för att du säger fel ord, rätt ord vid fel tillfälle, eller glömmer att slå ut med armarna.

Det blir som det blir därför att du inte visar dig.

Du försöker visa upp vad du tror situationen kräver. Men det finns inga ord och inget kroppspråk som, om du bara gjorde det, skulle fungera, om du inte är där som människa.

Vad menar jag med det?

Till att börja med: jag menar inte att du ska avslöja detaljer om ditt privatliv. Det är fullt möjligt att bre ut med privata detaljer utan att visa sig en enda gång.

Det är också möjligt att prata om vädret med en mellanmänsklig kontakt och värme som gör att vi blir närda på djupet.

Det är alltså inte innehållet som gör det.

Det som gör det är att orden från din mun härstammar från en radikalt annorlunda process än den som består av försök att “säga rätt saker”.

Du kan inte sitta skyddad bakom ett stängsel och räkna ut den mest effektiva kombinationen av ord som du kastar över stängslet till din motpart, för att se om effekten blev den du önskade.

Generellt vet vi människor, på ett intuitivt plan – om än utan att vara medvetna om det – när någon låtsas.

Det du behöver göra är att öva på att kliva upp från ditt skydd, visa dig, ta risken att uttrycka din ärlighet. Och stå kvar och ta emot den andras ärlighet. Och göra detta, fram och tillbaka, och se vart det här flödet tar er.

Det är när orden kommer från den här typen av process som våra ord och vårt kroppspråk är en integrerad helhet. Andra kan intuitivt lita på vem vi är.

Vi hedrar då också oss själva som inneboende presentabla personer, vi hedrar våra längtor och de saker som gör oss unika.

Det är inte lätt alltid. Dels behöver vi en del träning för att ens lära känna vårt inre, och veta hur sätta ord på det.

Men också för att det är sårbart. Skammen kan ta ett grepp om oss, och det händer lätt att vi gömmer oss om vi ännu inte bemästrat hur hantera den.

Kanske är du en av dem som har ett omedvetet “avtal” med dig själv, som du en gång underteckade och därmed lovade dig själv att aldrig någonsin visa dig (igen). Inte låta någon se vem du är på riktigt, vad du längtar efter, vad som rör sig i dig. Kanske blev du tidigt bemött av andra på ett sätt som gjorde det säkrast att leva så. Kanske är det så skrämmande att du ibland inte ens vet vad som är din sanning. Kroppen har finurliga sätt att skydda oss på, som t.ex. dissociation.

Min mening är inte att du ska börja se detta skydd som en “fiende” du nu ska övervinna. Skyddet är också det en del av dig, och det behöver integreras det också.

Till exempel genom att hitta situationer där du kan öva på en lagom svårighetsgrad. Med någon du redan är trygg. Med någon vars åsikt du inte är så beroende av, osv.

Över tid kan du öka svårighetsgraden. Det vi övar på blir vi bra på, så håll ut. Det blir skillnad över tid.

Jag själv övar varje dag.

Om du gör det här, kommer du så småningom också kunna urskilja när det inte är läge att visa sig. Du lär dig anpassa hur mycket av dig själv du visar, beroende på vem du pratar med, vad du vill, och vilka andra behov du också vill ta hänsyn till.

Det går att ta två personer, eller två grupper, från att uppleva den djupaste av smärta, tillitsbrist, och övertrasserade relationskonton, till genuin försoning.

Inte på ytan, utan på riktigt. Inte med tricks, genvägar, kompromisser. Inte med medelvägar, eller att ena eller andra parten ska göra avkall på sig själv. Inte genom påtvingade ritualer som att ”skaka hand och säg förlåt”, inte genom att släta över vad som gjorts, inte genom att skrämma parterna med konsekvenser om de inte blir sams.

Utan, genom att gå igenom en process där vi successivt – och med den omsorg, varsamhet och takt som situationen kräver – tar oss an de svåraste aspekterna av vad som hänt, sagts och gjorts. Där vi varsamt men helhjärtat stödjer ansvarstagande för tidigare handlingar, utan att påföra skuld. En process där positioner, fiendebilder och försvar transformeras till förmån för ömsesidigt perspektivtagande, förståelse och hopp.

Inte alltid, eller under vilka förutsättningar som helst. Och försoning behöver inte innebära att parterna ska bli vänner, älska varandra, eller återuppta relationen som den kanske varit tidigare. Men förvånansvärt ofta går det att ta relationer igenom ett skifte, när parterna har en egen vilja att prova t.ex. medling.

Jag har sett det hända igen och igen. Varje gång jag ser det blir jag förundrad över hur grundmurad vår kollektiva pessimism kring utsikterna att lösa en konflikt verkar vara.

Tänk vad som vore möjligt, om vi bara visste:

det går!

Pandemin tvingade igenom distansarbete för kontorsfolk, och som sådana är vi nu förändrade i grunden.

Men nu står arbetsgivare inför valet: hur göra efter pandemin? Är distansarbete här för att stanna? Eller ska anställda tvingas tillbaka? Eller ska vi ha en mix?

Även om det kanske sällan sägs högt, kan arbetsgivare känna oro kring huruvida anställda jobbar som de ska, om de inte utsätts för den sociala kontrollen som närvaro på kontoret utgör. Då kan det verka säkrast att tvinga anställda att åter vara på plats kl 8-16.

Problemet är att när arbetsgivare förlitar sig på piska och morot eller rent av kontroll, för att säkerställa att saker blir gjorda, så gör de sig delaktiga till att upprätthålla en organisationskultur som är förenad med hög risk och låg avkastning.

* * *

Jag menar att arbetsgivare har ett val som består av två vägar:

antingen kan relationen mellan arbetsgivare och anställd utvecklas i en riktning som präglas av ömsesidighet, tillit. Ett synsätt där det inte är social kontroll, utan en fördjupad kontakt med syftet, som är motorn i allt som gör. Här är det längtan att bidra, stoltheten i att vara ambassadör för helheten och glädjen i eget ansvarstagande som präglar relationen.

Alternativet är att arbetsgivare tar det som kan se ut som “det säkra före det osäkra”, och istället fokuserar på tvång, krav, omständiga processer, kontrakt. Kanske införs tidrapportering och liknande åtgärder som på ett eller annat sätt är tänkta att säkerställa att saker blir gjorda. Fördelen med det här sättet är att det är enkelt: de anställda behöver inte tänka själva så mycket, mest följa regler.

Dilemmat med det senare sättet är att det inte drar nytta av den effektivitet, arbetsglädje och fokus som kommer av att anställda upplever ett ägandeskap i arbetet. Istället riktas deras uppmärksamhet gentemo att passera den sociala kontrollen, undvika piskan, få moroten. Det är synd, givet hur mycket vi människor älskar att bidra.

Vad som är värre är att bägge sätten tenderar att bli självresproducerande.

Det piskan och moroten inte ser, det behöver ju inte göras, i alla fall inte snabbt. Om de anställda vandrar genom sitt arbetsliv frånkopplade den inneboende glädjen att bidra, kommer allt gå långsamt. Så är cirkeln också sluten: det verkar behövas mer kontroll, morot och piska för att saker ska bli gjorda.

* * *

Det krävs att vi zoomar ut ganska mycket, för att få syn på de konsekvenser som krav, kontroll och tillitsbrist bidrar till att skapa – inte åtgärda.

Få saker sänker hastigheten så mycket i en organisation, som bristen på tillit.

Att försöka kontrollera, tvinga, eller kräva saker av anställda är det som ökar risken, inte minskar den. Generellt. Konsekvenserna tenderar att utspela sig utom synhåll, genom en långsam organisation där eget ansvarstagande för helheten är undantaget.

Så vill du sova gott är det bättre att lita på dina anställda. Ge dem ansvar att själva avgöra hur de bäst tar hand om både sig själva och arbetet. Det är inte lösningen på alla problem, och givetvis finns det personer som kommer att nyttja friheten utan att växa i ansvar. Men du kommer åtminstone ha gjort din del för att skapa de bästa förutsättningarna för en hälsosam organisationskultur och en framgångsrik organisation.

En vän och jag hade ett dilemma. Jag ville att vi skulle resa, äta ute, och göra saker tillsammans som tenderar att kosta. Men min vän hade inte så stor inkomst, så hon behövde hålla i sina pengar.

Jag erbjöd mig att bjuda på en del av utgifterna när vi umgicks. Men hon tackade nej, för hon var mån om ömsesidigheten.

Även om jag förstod var jag inte nöjd. Skulle vi inte ses och ha det gott, trots att det var så jag helst använde just de pengarna?

För mig handlade det om att möta behov av lek, hänförelse, inspiration. Jag ville inte ge upp på mina behov, och på hur mycket jag hade gillat att möta dem med henne.

Att jag snöat in på att det var med just pengar dessa behov skulle mötas, det var inte heller en slump. En del av mig längtade efter en slags upprättelse efter flera egna med mindre-än-optimal ekonomi.

* * *

Dragkampen fick sin upplösning när vi tittade på våra behov, och brainstormade strategier för att möta dem.

Efter att ha tagit in vad hon verkligen värdesatte – ömsesidighet – sa jag till min vän:

”Jag minns alla gånger jag rest med tidigare vänner, då de bidrog med pengar jag inte hade. Jag minns luncher jag blivit bjuden på, kurser jag fått gå billigare än normalpris, och tillfällen då jag fått av andra, när det var uppenbart att de haft mer resurser än mig.

Jag är så otroligt tacksam för det, och ett sätt att agera på min uppskattning är att skicka gåvan vidare.

Om du tar emot – och kommer ihåg det när du själv har makten, resurser, eller förmågan att bidra till andra – kan du då skicka gåvan vidare till dem, som sätt att hedra ömsesidigheten?”

Min vän behövde inte känna efter särskilt länge och sa ja. Vi kom överens om att dela på kostnader 75:25 istället för 50:50, och hittade på så sätt en större frihet att göra saker ihop, inkl. sådana som kostar pengar.

Vi fick båda det vi ville, men inte genom att någon körde över den andra. Det som hände var istället att vi båda stod upp för varandras behov, men var flexibla med hur, exakt, behoven kunde mötas.

Ömsesidighet kunde då gå från att sitta ihop med strategin “vi betalar lika mycket”, till att mötas genom att vi tog den större bilden i beaktning, bortom henne och mig, bortom där och då.

Vi lärde oss något och jag hoppas också att världen blir lite bättre så.

Kopplingen mellan att

1. teoretiskt förstå hur människor fungerar, och att

2. vara bra på att hantera människor

är inte så stor som vi ofta tror. Punkt 2 följer sällan från punkt 1 i någon större utsträckning.

Jag minns när jag trodde att bara jag var smart nog så skulle allt bli bra. Det blev inte bättre förrän poletten trillade ner om det här:

inget antal böcker, ingen mängd högskolepoäng i beteendevetenskap, ingen mängd teorier om människan, hennes evolution, psyke, sociala liv, osv., kommer göra skillnad om vi inte också övar, integrerar och förkroppsligar färdigheter. Dvs., blir kapabla.

Det är inte det att det är dumt att vara smart. Jag tror bara inte det räcker, om vi också vill vara rustade att faktiskt göra saker annorlunda.

Ibland får jag frågan – är det verkligen bra att snöa in på en viss teori om hur världen fungerar? Är det inte risk att fastna i en modell och missa andra aspekter av verkligheten som den är?

Jo, absolut. Men jag är mer orolig att vi tror att det finns en oförstörd, ren, eller teoribefriad syn på världen.

Jag tror inte på det.

Jag tror vi alltid tillämpar en eller flera förståelseramar, världsbilder, teorier, kategoriseringssystem, inre representationer, av hur världen fungerar. Frågan är snarare: är vi medvetna om dessa?

Oftast inte.

Risken är m.a.o. att vi tolkar identifikationen med vår omedvetna världsbild – och därmed oförmågan att kritiskt iaktta vår blick – som att vi ser saker oförställt.

Men snarare än att ha en modell eller inte, kan vi ha olika grad av klarhet över vilka förståelseramar, världsbilder, eller glasögon vi använder oss av, när vi tittar på världen.

Med det synsättet kan vi dels bli nyfikna på våra idéer om världens beskaffenhet. Och vi kan dessutom – i förlängningen – t.o.m. välja en lämplig inre karta beroende dels på situationen, dels på kartans sanningseffekter.

Hur vi ser på världen har nämligen avgörande konsekvenser för vad vi kan föreställa oss är ens möjligt. Både för oss som individer, men också för grupper och för samhället.

* * *

En syn på utveckling jag gillar är den hegelianska. Hegel beskrev utveckling som en process av motsättningar mellan tes och antites. Vilket leder till syntes, varpå förloppet upprepas.

Den modellen använder jag ibland för att beskriva hur människor, grupper och samhällen utvecklas genom stadier.

Det jag gillar är hur synsättet hjälper mig rikta fokus på rörelse, dynamik och utvecklingspotentialen i konflikter. Hjälper mig lita på process. Söka efter vad som behövs för att driva den för att komma till en ny plats, snarare än fastna i ståndpunkter, partiella delar av verkligheten, eller föreställda motsatspar:

• tes eller antites?

• höger eller vänster?

• religion eller vetenskap?

• vänskap eller kärlek?

• individ eller struktur?

• biologi eller miljö?

• monogami eller ickemonogami?

Eller den här klassikern:

• hålla tyst om vad du önskar av någon för att hedra friheten, men missa att kommunicera din längtan – eller – be om det du vill ha, men riskera att den du tilltalar upplever krav? Osv.

För mig inbjuder Hegel till att leta efter de synergier, idéer och paradigm som ringar in det bästa av det ena (tes), det bästa av det andra (antites). Hjälper mig se möjligheten till transcendens och lösningar vi inte kunde föreställa oss, och därför inte ens vågat drömma om (syntes).

Vilket är något helt annat än kompromissande mellan ståndpunkter, mötas på mitten, eller en låtsad fred.

För mig som gillar utveckling blir Hegels synsätt inspirerande. Men det förblir ett strategiskt val av synsätt bland flera möjliga.

En sak jag ofta stött på när jag pratar med människor om deras dejtande, är en slags föreställning att ett genuint människa-till-människa-möte sker av sig själv.

Efter en lyckad dejt kanske vi säger att “kemin stämde”. Om vi inte upplevde kontakt säger vi kanske: “det klickade inte”.

Men vad är det egentligen för förståelse av världen vi ger uttryck för, när vi pratar om mellanmänsklig kontakt i termer av kemi eller klick?

En populärsociologisk diskursanalys kan visa hur dessa uttryckssätt frikopplar subjekt – oss – från handlingskraft. Istället åberopas en vag, opersonlig eller svårbegriplig kraft – ”kemi” – som förklaring till det som sker.

Huruvida vi upplever en slags dragningskraft eller inte blir m.a.o. något bortom vår påverkan, eller utom räckhåll att förstå. Nästan något magiskt.

Kanske tror vi att det är ödet som avgör. Händer det, så händer det. Eller så anammar vi en slags romantisk determinism: det händer om det var menat.

* * *

Vilka konsekvenserna får det att se på ett människa-människa-möte såhär?

En tänkbar konsekvens är att vi missar den makt vi faktiskt har – eller hade haft – att agera för att skapa det. Risken är att vi går från dejt till dejt, kallpratar febrilt, men låter möjligheten att uppleva ett genuint möte bero på slumpen.

Såhär gillar jag att se på det: kallprat har sin plats. Men konsten att hitta till varandra behöver inte ses som så mystisk eller oförklarlig.

I NVC-sammanhang används ordet kontakt för att beskriva en av flera aspekter av att mötas människa-människa. Kontakten är bara en av flera pusselbitar i sammanhanget. Men en som har stor betydelse.

Kontakt uppstår i allmänhet om vi vet hur vi gör för att den ska uppstå. Den är ett fokus som kräver att vi tar ansvar för att se till att den sker. Det är en färdighet vi kan lära oss, öva på, och utveckla.

Prova att tro på det en stund.

Du kanske undrar hur du går till väga. Även om det kan krävas en kurs eller två för att få en djupare förståelse om hur vi kan hjälpa kontakten, kommer här ett grundrecept att varva kallprat med:

sänk tempot, så du hinner känna in vad som pågår inuti dig och i din motpart. Lyssna med ditt väsen efter var din motpart befinner sig just nu, även om hen pratar om dåtiden. Uttryck dig ärligt och var beredd på att lyssna igen. Prioritera kommunikationsprocessen framför att utvärdera innehållet. Glöm inte att balansera allvar med lätthet.

Rätt som det är kommer du kanske på dig själv med att ha pratat med en människa en lång stund, skrattat ihop, men utan att egentligen veta så mycket om den.

Vissa personer anförtror jag aldrig något.

När jag har provat att lätta på mitt hjärta – kanske trevandes – har de lagt beslag på mina ord, svävat iväg i sina egna tolkningar om mig, och sedan spottat ur sig en analys:

”Du borde verkligen...”
”Innerst inne vill du ju inte...”
”Det är ju för att du är alldeles för... ”
”Ditt beteende kan bara betyda att...”

Sällan känner jag mig så ensam.

Den som ger mig sin analys av mig, är inte närvarande med mig. Den är upptagen med sina tankar om mig. Vilket är nåt helt annat.

Med vissa andra är det annorlunda.

Med dem kan jag visa upp ett virrvarr av ofärdiga tankar, känslor och dömanden. Vad jag än säger, följer de med mig med sin närvaro, lever sig in i mina ord utifrån hur min värld ser ut.

Detta – empati – är något av det mest läkande och tillitsbyggande jag vet. Detta ”själsliga sällskap”, att någon följer med sin samtalspartner där den befinner sig utan att styra, utan att döma, analysera eller dra slutsatser, utan, med enda syftet att låna ut sin närvaro, är ett ovärderligt stöd.

Det skapar ett tryggt rum. Det gör det lättare att titta på rivig självkritik, hitta rätt i ens inre, försonas med sig själv, lära sig, och utvecklas. Det transformerar smärta, dömanden och förvirring till en läkande sorg, klarhet och handlingskraft.

Det är paradoxalt.

De som oreflekterat häver ur sig sina tankar, idéer och slutsatser vill ju förmodligen också bidra till klarhet och handlingskraft. Men istället går de miste om ett tillfälle att ge den andra en ovärderlig gåva. Tilliten blir lidande. Den andra kanske sluter sig.

* * *

Så, hur blir du en bättre lyssnare?

Analyser är inte alltid av ondo. Som annat i en verktygslåda spelar analyser en viktig roll när det gäller att lösa vissa sorters problem. Men nästan aldrig är det ett tillitsskapande bemötande när någon lättar sitt hjärta.

Att lyssna med empati kräver andra verktyg än intellektet. Du kan inte analysera fram empati, lika lite som högupplöst hjärnscanning kan säga något om hur en upplevelse upplevs.

Empati är en slags närvaro. Vissa sätt kan förmedla närvaron när den redan finns, exempelvis empatigissningar (”känner du dig frustrerad för du längtar efter mer stöd?”).

Men att använda vissa ord eller att prata på ett visst sätt är inte det centrala. Du behöver använda ditt väsen för att leva dig in i en annan människas väsen.

För dig som varit omedveten om detta, men vill lära dig, tror jag första steget är att över huvud taget uppmärksamma vad som faktiskt händer när någon anförtror dig någonting.

Testa nästa gång du får chansen. Vart går ditt fokus? Följer du med i den andras verklighet, kan du uppleva världen från den andres perspektiv innan ditt egna inre tar din uppmärksamhet? Kan du gå i dens skor, med allt den kan tänkas se, känna, uppleva?

Eller plockar du ut fragment av vad den säger, tar med dem in i din tankevärld, och fastnar i din analys om den?

Vad händer med relationen när du gör det ena, respektive när du gör det andra?

Smärtsamma känslor, som ångest, skuld, eller oro, kan få oss att göra vad som helst för lite lättnad. Ibland omedvetet. Vi kanske spelar mer datorspel än vi egentligen är nöjda med, småäter fast vi helst inte vill det, eller distraherar oss från obehaget på annat sätt.

Har du en god vän kanske den skickar dig kattklipp som uppmuntran.

Och det är ju helt rimligt. Om vi inte har en fungerande plan för vad vi kan göra när vi känner obehag, blir obehagskänslor väldigt läskiga. Då ligger det nära till hands att vi börjar övervaka hur vi känner oss – s.k. förväntansångest.

Kanske försöker vi hålla obehaget i schack med en glad podd, en feelgood-serie eller lättsam musik.

Vi kanske väljer bort en viss dokumentär, undviker att prata om en viss sak, eller undviker vistas på en del av stan som vi är rädda ska påminna oss om smärtan. Vår energi går åt denna oro, och den krymper vår valfrihet.

Andra gör kanske tvärt om.

Vi kan ha fått för oss att “man ska lyssna på sina känslor”. Så då försöker vi umgås med dem, känna dem. Meditera med dem i åtanke, stimulera dem.

Problemet, som jag ser det, är att varken distraktion, eller ältande av våra känslor hjälper oss använda dem på ett vettigt sätt. Så jag föreslår ett annat sätt.

* * *

Tänk dig att du framöver börjar se ditt obehag som du ser på varningslampor i en cockpit. Varningar har ett syfte: att ge dig information om hur din resa går. Lyser en varningslampa, då är det sista du vill göra att hålla handen för så du slipper se den.

Du vill definitivt veta om en motor är överhettad, om kabintrycket faller, om landningsstället krånglar, etc.

Men du vill inte heller bara stirra på varningslampan, och hoppas att allt blir bra om du bara umgås med den tillräckligt länge.

Så fort du uppmärksammat signalen, så har den fyllt sin funktion. Nu riktar du all din fokus på det varningen försöker göra dig uppmärksam om. Och på vad du behöver göra, för att din fortsatta resa ska gå bra.

Mitt förslag är att du börjar se känslor på liknande sätt. Kommer du på dig själv med obehagskänslor, se om du kan stanna upp och bli nyfiken på vilken längtan ditt obehag försöker göra dig uppmärksam på. Prova att fråga dig själv vad du känner, och koppla sedan din känsla till en längtan, enligt formeln:

”Jag känner mig [känsla], för jag längtar efter [behov]”.

Känslan är då signalen, och behovet är den längtan som pockar på din uppmärksamhet. Här hittar du listor på känslo- och behovsord på engelska, och här en något kortare lista på svenska.

Gå igenom listorna. Känn på känsloorden, så du lär dig fler än “bra” och “dåligt”. Det kommer hjälpa dig bli mer medveten om hur du känner dig. Umgås också med behovsorden, en efter en. Här kan du ta din tid. Är det någon som, när du ser ordet, slår an en sträng av igenkänning av vad du längtar efter?

* * *

Några saker som kan vara bra att veta om du testar.

Behov, som jag använder ordet, är abstrakta, universella längtor, eller drivkrafter. Alla människor har samma uppsättning. Vi kan alla relatera till att längta efter kärlek, trygghet, äkthet, osv. Människor har dock olika preferenser vad gäller vilka strategier som möter deras behov.

En annan sak: tänkande är ett effektivt verktyg när vi felsöker en dator, gör naturvetenskapliga experiment, omvärldsanalyser, etc. Men när det kommer till dina behov, så lägg tänkandet åt sidan.

Du kan inte ”räkna ut” vad du har för behov. Vilket behov din känsla vill uppmärksamma dig om är inget du kan analysera, teoretisera, eller intellektualisera fram.

Du är människa, inte maskin. Du behöver ta några djupa andetag. Sänka ditt tempo. Använda ditt väsen, din intuition. Det är mer ett varande än ett görande.

Du märker att du får kontakt med ditt behov, genom att din känsla skiftar. Ofta från en slags grämande, “rivig” smärta till en ofta lika intensiv, men kvalitativt annorlunda, “söt” och läkande smärta.

Redan kontakten med behov kan göra skillnad. Men det räcker inte. Det finns en värld därute, och den kan må bra av förändring för att du och andra ska ha lättare att möta behov. Vad kan:

• du göra, eller

• be någon annan göra, eller

• göra för någon annan

Som skulle göra att fler av dina behov blev tillgodosedda?

Här vill du försöka hitta de strategier som möter både dina och andras behov. Se också om du kan hitta en bra balans mellan kort och lång sikt. Du vill inte göra saker som är sköna i stunden, om de ställer till det i längden, exempelvis.

* * *

Att distrahera dig från dina känslor kan vara en skön strategi den där höstiga torsdagkvällen då du är trött och behöver vila. Distraktion kan m.a.o. också möta behov.

Så, ta det inte det här som en ny regel du borde leva upp till. Snarare som ett verktyg du kan lägga till din repertoar av hur du tar hand om dig själv, där underhållning och tidsfördriv också har sin plats.

Övar du så blir det så småningom en vana.

När du kan sätta fler ord på ditt obehag, och använda det för att komma i kontakt med din längtan, så är tiden slut då obehaget var som ett okontrollerbart larm som inte gick att få tyst på.

Förväntansångesten har tappat sitt syfte, och du har fler valmöjligheter kring hur du vill agera när du känner någon form av obehag. Du kan t.ex. göra processen ovan. Eller så kollar du på en lättsam serie.

Sometimes, friends share with me about the difficulties they are experiencing in their relationships. What they don't usually entrust me with is to mediate between them and their loved ones.

“It can’t be done. The mediator must be impartial”, they say.

And sure enough.

A good friend should choose sides – your side, right? A professional mediator, on the other hand, must be impartial. So, that makes the whole idea impossible…

…or does it?

Well, I argue that it is possible to mediate between two parties, even when one party is a friend of the mediator. Here is why.

* * *

To begin with, let’s ask ourselves: how can we imagine a genuinely impartial mediator work?

They couldn’t just say “you’re right” to one party and “you’re wrong” to the other, since that would be taking sides. So how might someone go about to mediate?

Well, one way is to lecture both a little bit. “Get yourselves together!”, the mediator might say. Both would then have to yield.

I wouldn't be happy with this approach. Contrary to popular belief, I don’t believe in compromising, even the slightest.

Compromising may hit both parties equally, but it inevitably creates resentment. Especially when one party has unilaterally harmed another, the “it’s a bit of both parties fault” approach is outright harmful.

I think we ca do better.

Another way to honor impartially is, of course, for no one to be faulted. In the spirit of “we are all the children of God”, the mediator might use their authority to ritually exclaim “now you both put this behind you and focus ahead”.

And sure, I can appreciate the intention in this, as it at least avoids blame. You see, the problem with blame is that when we humans experience it, our attention tends to become directed towards defending ourselves. Valuable attention is lost, that could have been used for acknowledging how one’s actions have affected someone else.

The problem though, is that that no one being held accountable with this approach.

Accountability is absolutely essential for true reconciliation to happen. It is also essential for the learning that leads to people wanting to act differently in the future.

So how do we do that?

How do we hold someone accountable for what they have done – but remain impartial – without it collapsing to simple blaming?

* * *

The key lies in how we see the world.

The mediator needs to have access to a different consciousness than the one in which the conflict arises. Plus the ability to practically “lend” it.

What’s this consciousness am I referring to?

Rather than investigating who’s right/wrong, reasonable/unreasonable, or who has to do this or that – implying a world view in which resources are scarce and it is logical to blame, attack or defend – the mediator instead seeks to support the parties in seeing the world with different eyes. Also, they are supported in having their perspective validated, in ways that do not harm the other.

When the parties are ready, the mediator also tries to help the parties take each other's perspective without losing their own.

With this approach, the mediator does not become an expert authority who is there to judge. Impartiality also does not become giving both parties equal rights/wrongs.

Instead, it becomes about being sensitive to what is going on in the room, and trying to make visible the needs of both parties. The mediator becomes a facilitator while the parties remain experts on their reality, as well as on the solutions that will work best for them – together or separately.

* * *

So, is it possible then, to mediate when one party is my friend?

My answer is yes.

As long as my focus during the conversation is to help two people connect, a mediation under those conditions has good prospects.

However, I need to pay attention to my beliefs about my friend and their relationship so that I don’t think I know everything about them. Rather, I need to be prepared to get to know them – and my friend – anew, over and over again.

När jag var barn var världen enkel.

Inte så att jag förstod allt. Inte alls. Men, vuxna verkade veta hur världen fungerade. Alla frågor hade svar, bara jag växte upp skulle allt klarna.

Jag växte upp, men blev besviken. Vuxna hade ju inte en susning om något. De mest bråkade, krigade och betedde sig som barn.

Jag försökte hitta klarhet genom politisk teori, vetenskapsfilosofi, poststrukturalism m.m. Jag lärde mig mycket, men de självklara, orubbliga sanningarna lyste med sin frånvaro. Inte ens att hänge mig åt någon -ism hjälpte. Allt gick ju att ifrågasätta. Världen envisades med att rymma olika perspektiv och synsätt. Å ena sidan, å andra sidan.

Det var först när jag lärde mig NVC som jag hittade till en kvalité av det jag upplevde som barn.

Inte som att det blev en ny -ism att blint tro på. Snarare var det just omfamnandet av komplexitet i världen som jag gillade. Erkännandet av en mångfald av perspektiv från vilka vi kan lära, och hitta nya, kreativa sätt att leva på.

Jag fick tillbaka barndomens upplevelse av enkelhet och optimism, men inte längre baserat på idén att det fanns en sanning. Mer för att jag fick verktyg som hjälpte mig att enklare hantera den komplexitet världen erbjuder.

Det är åtminstone en av sakerna jag gillar med NVC.